I mörkret hör ingen mina skrik

Vaknar upp med tårarna rinnandes nerför mina kinder.
En känsla utav övergivenhet och sorg får mitt hjärta att banka smärtsamt i mitt bröst.
Skuggor utav drömmen smyger sig kvar inom mig.
Varje gång jag blundar finns bilderna kvar där:
Som påminnelser utav det jag inte vill tänka på, det jag inte vill känna.
Skuggorna får nya tårar att bildas.
Nya tårar att rinna.
Jag kan inte längre stoppa det.
 
Det är fortfarande tidig morgon.
Jag är trött men vågar inte somna igen.
Jag är rädd.
Rädd för att drömmen ska komma tillbaka igen.
Påminna mig om allt jag inte vill tänka på.
Allt jag inte vill känna.
Allt jag inte borde känna.
 
Hatar att jag mår så här.
Hatar att jag får mig själv att må så här.
Hatar alla dessa känslor och tankar som vägrar lämna mig i fred.
Hatar att dem får mig att bli handlingsförlamad.
Rädd.
 
Det finns så mycket jag vill få sagt men det går inte.
Mina läppar förblir förseglade.
Att säga det högt gör för ont.
Känslorna jag har skrämmer mig.
De får mig att känna mig värdelös och dum.
 
Jag skriker hellre ensam i mörkret än säger dessa ord högt.
Vill inte stöta bort fler än vad jag redan gjort.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0